FREAJJ

oops, jag kanske ska låta er se trailern med =)

Här kommer min analys av filmen som jag ska lämna in till psykologin. Jag orkar inte ta tag i den mer. Verkligen inte en utav de bästa jag gjort. Egentligen ska man väl analysera den mer men eftersom detta inte är filmkunskap utan psykologi tyckte jag det var viktigare att få fram betydelsen av den klassiska betingningen.
Finns det någon filmälskare där ute?!


A Clockwork Orange

Äntligen har jag fått se filmen alla talar om! Den kultförklarade, den spännande och läskiga historien som jag så många gånger hört talas om.

Jag vet inte vad jag förväntade mig men annorlunda var den. Malcolm McDowell som gestaltar den unge huliganen Alex är huvudrollsinnehavaren och som han tar för sig. Det är skrämmande hur han lever sig in i rollen som den hänsynslöse ledaren som med sina undersåtar gör folket i staden riktigt oroliga.

Hela atmosfären där man talar på ett gammaldags sätt men samtidigt klär sig som något man får för sig komma från framtiden gör en smått förvirrad. Samtidigt som inredningen i husen med undantag för caféet där Alex hänger är sjuttiotalsaktigt. Det hela framhäver en sorts mystik, det blir mer spännande att se filmen. Man frågar sig om det är en framtidsvision, kommer de unga och dumma eller kanske helt enkelt smarta att kunna ta över så som Alex gjorde?

Att Alex till slut blir tagen var en självklarhet, hans vänner var honom inte trogna och det var bara en tidsfråga innan de skulle ange honom för polisen.

Alex hamnar på ett fängelse där de äckliga gubbarna vill antasta de unga och vackra. Fängelsedirektören var konstig och hade riktig koll på Alex som försökte få så mycket tid som möjligt med prästen som han hoppades skulle få ut honom snabbare än de fjorton år som Alex skulle tillbringa på fängelset. Det var väl så man tror att det är på ett fängelse, den gamla klyschan där filmerna visar sin bild av det.

När forskarna la fram en ny metod som skulle få brottslingarna att bli fria från det onda på fjorton dagar var inte Alex sen med att tacka ja. Han var perfekt för experimentet. En ung kille som begått mord och som var villig att göra allt för att slippa fängelset. Man utförde en såkallad klassisk betingning på honom.

Alex största passioner i livet som jag förstår var våld, sex och Beethovens nionde symfoni som gjorde att han kunde slappna av och njuta. Det var de två första som man ville få honom att sluta med. Vad man då gjorde var att låta Alex titta på vålds - och sexfilmer samtidigt som man gav honom mediciner som skulle få honom att må illa. Han fick ångest och olustkänslor för det som han egentligen älskade. Han var fastkedjad och ögonen hade man fixat till så att de omöjligt kunde stängas, han skulle se allt ur filmerna utan att blinka. Under de fjorton dagarna lät man då Alex se på dessa filmer två gånger om dagen samtidigt som medicinerna gjorde att han mådde dåligt och inget annat än ville spy. Efter de dagarna behövde man inte längre ge honom medicinen utan varje gång han såg någon form av sex eller våld mådde han illa och ryggade tillbaka. Vad man inte visste var att detsamma gällde Beethovens nionde symfoni. Varje gång den spelades mådde Alex illa, det för att den hade spelats i bakgrunden under en utav filmerna.

Alltså utförde man klassisk betingning på Alex. Sex, våld och den klassiska musiken framkallar lust och glädje. När man sedan ger honom medicinen och låter honom se och höra allt samtidigt som han är fastkedjad med öppna ögon och inte kan göra något framkallar det ångest och olustkänslor. Han mår helt enkelt dåligt för det han tidigare älskat. Det som från början handlade om obetingad stimulus (sex, musik och våld) och som framkallade obetingad respons (glädje och lustkänslor) blev nu tvärtom. Det blev en betingad signal där Alex fick smaka på den hemska medicinen och se allt han egentligen älskade och en betingad respons i form av olustkänslor och ångest.

Ett tydligt exempel är när man efter fjorton dagar visar upp sitt experiment för allmänheten genom att låta en man slå Alex. Alex är redo att slå tillbaka men mår direkt illa och får ångest. Samma gäller när en ung och vacker kvinna kommer emot honom. Förr skulle han ha sprungit till henne men han mår genast illa och klarar inte av det.

Att man sedan kan ändra tillbaka Alex är en riktig vändpunkt i filmen. Det gör det hela mer intressant och fascinerande och man lämnar handlingen med en massa frågor som man inte riktigt kan få kläm på. Det är precis det som gör en bra film. Man ska analysera sönder den.

Linn Krange

NV3A