när man talar om fobier
I somras när jag dök på Hvar i Kroatien fick jag smått panik. Okej, riktigt mycket panik. Det var hemskt!
Jag var helt enkelt för säker i mig själv eftersom instruktören var chill och alla var lugna och härliga. Det var ett år sedan jag dök sist och jag kände mig riktigt taggad. Men precis innan jag ska hoppa i vattnet berättar instruktören på krasslig engelska att vi ska in i en grotta på 20 meters djup och att alla förutom jag har dykt vääldigt mycket och har advanced open water certifikatet som gör att de får dyka på 30 meters djup och har specialiserat sig på 5 olika dyk, t.ex djupdyk och grottdyk. Instruktörjäveln sa att jag hade tur och skulle känna mig trygg. Fan heller. Jag blev livrädd. Jag visste att jag behövde tid att tänka lite innan jag dök ner på 20 meter. Det skulle ta sin tid och jag skulle känna mig trygg. När jag då är sista man i vattnet och inte längre ser 10 pers utan bara en massa bubblor som snabbt försvinner får jag panik. Jag måste skynda mig ner i vattnet. Tryckte på fel knapp så västen blev större istället för att släppa ut luft och jag sprattlade med fenorna och höll andan. Precis sådant som man verkligen inte ska göra när man dyker. Som jag aldrig gjort och som jag tyckt var spåndumt. När jag dessutom några dagar innan fått lägga mig ner mitt på torget i Split pga. näsblod som inte slutade forsa kände jag mig inte på topp direkt. Tänk om min mask skulle fyllas med blod på 20 meters djup och jag skulle tryckutjämna och få blodet att forsa ännu mer?
När jag då var på 5 meters djup och knappt längre såg de andra dykarna så tänkte jag på allt detta. Och grottan. Den jävla grottan som fick mig att bli så osäker. Jag sa till instruktören att jag var osäker på om jag ville ta mig in där. Jag får egentligen inte. Jag måste ha specialiserat mig på grottdyk. Ska jag då simma in i en becksvart grotta med äckligt trångt utrymme och riskera att flippa ut? Jag struntade såklart i grottdyket men allt det andra var jobbigt. Att min instruktör bara sket i mig till början. Det var väl det som gjorde att jag flippade ut. Dyket gick bra till slut. Jag kom ner till 20 meter och fick inte näsblod i masken och gjorde mitt dyk lugnt och sansat. Men tiden innan dess. I kanske 5 minuter trodde jag att jag skulle svimma.
Varför jag tar upp detta är för att jag nu börjat läsa om behaviorismen på psykologin och hur man botar fobier bäst. Jag tror att jag skulle dykt direkt efter det dyket för att visa att jag kan. Annars kanske jag aldrig klarar av att dyka igen. Men jag känner mig redan sugen på att dyka så jag tror inte det blir några problem. När min parkompis berättade att hon fick panik i Thailand efter att ha dykt 30 dyk kände jag mig lite lugnare. Det kan hända den bästa. Men fy fan för klaustrofobi. I hate it.
Har inte berättat detta förr men tänkte att det var lättare att ta det här. Nu har jag skrivit av mig. Men en dag ska jag in i en grotta för att övervinna rädslan! Kanske..
Jag var helt enkelt för säker i mig själv eftersom instruktören var chill och alla var lugna och härliga. Det var ett år sedan jag dök sist och jag kände mig riktigt taggad. Men precis innan jag ska hoppa i vattnet berättar instruktören på krasslig engelska att vi ska in i en grotta på 20 meters djup och att alla förutom jag har dykt vääldigt mycket och har advanced open water certifikatet som gör att de får dyka på 30 meters djup och har specialiserat sig på 5 olika dyk, t.ex djupdyk och grottdyk. Instruktörjäveln sa att jag hade tur och skulle känna mig trygg. Fan heller. Jag blev livrädd. Jag visste att jag behövde tid att tänka lite innan jag dök ner på 20 meter. Det skulle ta sin tid och jag skulle känna mig trygg. När jag då är sista man i vattnet och inte längre ser 10 pers utan bara en massa bubblor som snabbt försvinner får jag panik. Jag måste skynda mig ner i vattnet. Tryckte på fel knapp så västen blev större istället för att släppa ut luft och jag sprattlade med fenorna och höll andan. Precis sådant som man verkligen inte ska göra när man dyker. Som jag aldrig gjort och som jag tyckt var spåndumt. När jag dessutom några dagar innan fått lägga mig ner mitt på torget i Split pga. näsblod som inte slutade forsa kände jag mig inte på topp direkt. Tänk om min mask skulle fyllas med blod på 20 meters djup och jag skulle tryckutjämna och få blodet att forsa ännu mer?
När jag då var på 5 meters djup och knappt längre såg de andra dykarna så tänkte jag på allt detta. Och grottan. Den jävla grottan som fick mig att bli så osäker. Jag sa till instruktören att jag var osäker på om jag ville ta mig in där. Jag får egentligen inte. Jag måste ha specialiserat mig på grottdyk. Ska jag då simma in i en becksvart grotta med äckligt trångt utrymme och riskera att flippa ut? Jag struntade såklart i grottdyket men allt det andra var jobbigt. Att min instruktör bara sket i mig till början. Det var väl det som gjorde att jag flippade ut. Dyket gick bra till slut. Jag kom ner till 20 meter och fick inte näsblod i masken och gjorde mitt dyk lugnt och sansat. Men tiden innan dess. I kanske 5 minuter trodde jag att jag skulle svimma.
Varför jag tar upp detta är för att jag nu börjat läsa om behaviorismen på psykologin och hur man botar fobier bäst. Jag tror att jag skulle dykt direkt efter det dyket för att visa att jag kan. Annars kanske jag aldrig klarar av att dyka igen. Men jag känner mig redan sugen på att dyka så jag tror inte det blir några problem. När min parkompis berättade att hon fick panik i Thailand efter att ha dykt 30 dyk kände jag mig lite lugnare. Det kan hända den bästa. Men fy fan för klaustrofobi. I hate it.
Har inte berättat detta förr men tänkte att det var lättare att ta det här. Nu har jag skrivit av mig. Men en dag ska jag in i en grotta för att övervinna rädslan! Kanske..
Kommentarer
Trackback
