den döda vinkeln
Jag ska ta tag i mig. Jag har så mycket som snurrar i mitt huvud.
Jag vill inte att ni ska veta men jag vill ändå. Jag pratar aldrig om det som plågar mig mest. Bara med min mamma som har det jobbigt nog.
Jag har kommit fram till att jag vill träffa honom, jag måste ta tag i det någon gång här i livet. Hur mycket jag än fasar för det. Men jag vet att han innerst inne måste ha något hjärta och bry sig. Han måste bara. Jag tror att jag ska besöka honom efter gymnasiet. Fast jag velar hela tiden. Bryr han sig? Tänker han på mig lika mycket som jag tänker på honom?
Jag glömmer aldrig när jag var där med mamma när jag var fjorton fyllda. Hur han lovade att han skulle träffa mig och hur glad och förväntansfull jag var. Hur allt bara rasade samman och jag stod vid huset jag bott i och bara grät och skrek att jag aldrig mer ville veta av honom. Hur mycket han missar, hur jävla egoistisk han är. Att sånt inte får hända. Jag förstod inte, jag förstår fortfarande inte. Jag behöver få ett svar.
Det går inte en dag utan att jag tänker på honom och alla de andra. Hur själviska de är, att de inte förstår hur det måste kännas för mig. Jag fattas en stor del av mitt liv. Jag vill ha tillbaka den delen. Jag vet att det aldrig går, jag vet att jag är lyckligt lottad som har en sådan underbar mamma som alltid funnits där vid min sida. Jag vet allt det. Hon är min bästa vän, den jag kan prata med allt om, den jag litar på och skulle gjort vad som helst för.
Jag vill bara veta mer av vem jag är. Identitetskris var vad min lärare snackade om på psykologin. Den har man i tonårsåldern. Ja, tacka fan för det. Jag vet vem jag är. Jag måste veta det för jag är rädd att detta är allt jag får. Jag vill bara ha det där lilla extra, bara se hur han är. Är jag som honom, är jag innerst inne lika feg och rädd?
Jag vill inte det. Han kanske inte är det när man väl lär känna. Jag vill göra det. Det är för sent. Men ändå inte.
Allt bara snurrar och jag får inget gjort. Mina tankar är överallt och ingenstans.
Vill han träffa mig?
Jag vill inte att ni ska veta men jag vill ändå. Jag pratar aldrig om det som plågar mig mest. Bara med min mamma som har det jobbigt nog.
Jag har kommit fram till att jag vill träffa honom, jag måste ta tag i det någon gång här i livet. Hur mycket jag än fasar för det. Men jag vet att han innerst inne måste ha något hjärta och bry sig. Han måste bara. Jag tror att jag ska besöka honom efter gymnasiet. Fast jag velar hela tiden. Bryr han sig? Tänker han på mig lika mycket som jag tänker på honom?
Jag glömmer aldrig när jag var där med mamma när jag var fjorton fyllda. Hur han lovade att han skulle träffa mig och hur glad och förväntansfull jag var. Hur allt bara rasade samman och jag stod vid huset jag bott i och bara grät och skrek att jag aldrig mer ville veta av honom. Hur mycket han missar, hur jävla egoistisk han är. Att sånt inte får hända. Jag förstod inte, jag förstår fortfarande inte. Jag behöver få ett svar.
Det går inte en dag utan att jag tänker på honom och alla de andra. Hur själviska de är, att de inte förstår hur det måste kännas för mig. Jag fattas en stor del av mitt liv. Jag vill ha tillbaka den delen. Jag vet att det aldrig går, jag vet att jag är lyckligt lottad som har en sådan underbar mamma som alltid funnits där vid min sida. Jag vet allt det. Hon är min bästa vän, den jag kan prata med allt om, den jag litar på och skulle gjort vad som helst för.
Jag vill bara veta mer av vem jag är. Identitetskris var vad min lärare snackade om på psykologin. Den har man i tonårsåldern. Ja, tacka fan för det. Jag vet vem jag är. Jag måste veta det för jag är rädd att detta är allt jag får. Jag vill bara ha det där lilla extra, bara se hur han är. Är jag som honom, är jag innerst inne lika feg och rädd?
Jag vill inte det. Han kanske inte är det när man väl lär känna. Jag vill göra det. Det är för sent. Men ändå inte.
Allt bara snurrar och jag får inget gjort. Mina tankar är överallt och ingenstans.
Vill han träffa mig?
Kommentarer
Postat av: matilda
jag tror du kommer träffa honom. och jag tror han vill, bara att han inte vågar för det har gått så lång tid..dåligt samvete liksom. men jag tror verkligen att ni kommer ses, det gör jag.
Trackback
